Gudmundson gör idag en “analys” över det politiskt ideologiska läget i Sverige i allmänhet och över miljöpartiet som ingrediens i synnerhet. Hans analys i stort bygger på den orimliga hypotesen att partierna är statiska medan opinionen rör sig bort ifrån socialism. Miljöpartiet är i den gudmundianska världsbilden den lilla rest som fortfarande är naiva nog att tro att man genom politik kan förändra samhället. Givetvis då på ett fullständigt irrationellt vis…
Och som exempel kommer han dragandes med den klassiska kongressen i Luleå då kongressen höll på att avskaffa pengar. Nå, en hel del vatten har runnit under broarna sedan dess och när det gäller rationalitet är jag inte helt säker på att ens något parti i alla sina delar står pall för en sådan granskning. Hörde ni till exempel Björklunds försvar till Kärnkraften i P1 Lördagsintervjun för någon vecka sedan? Närmare religion än så kommer man inte…
Inte heller Hayek Institutet träffar särskilt rätt när han hänvisar MP’s framgångar till storstadsväljarnas “ytliga livstilspreferenser” eller för den delen Marias popularitet som utslag av en vilja hos väljarna att testa “en oprövad kraft”
MP’s framgångar bygger på rationell grund. Fler och fler inser att det måste till genomtänkta och genomgripande förändringar av samhället på strukturell politisk nivå för att skapa ett samhället som är hållbart både ekologiskt, ekonomiskt och socialt.
Miljöpartiet har ännu inte alla svaren, men väljarna inser att det med största sannolikhet är just MP som kommer att åtminstone kunna formulera de rätta frågorna och ha kraft att vrida utvecklingen i en bättre riktning än vad de gamla partierna förmår och har förmått att göra.
Bloggat: In Your Face, Böhlmark, Voter, Runos Blogg
Andra boggar intressant om: Gudmundson, miljöpartiet
“de gamla partierna”
Kom igen, skulle inte MP vara en lika fastklumpad och etablerad del av vårt tragiska svenska konsensuspolitiska samhällsklimat som de övriga sex systrarna! Det var nog något av det mest självgoda jag har läst på länge!
Att tro på ett parti(sitt) är väl inte uttryck för självgodhet?
Sa väl inte heller att MP inte är ett etablerat parti. ATt det finns element av konsensus i svensk politik håller jag med om, även om jag misstänker att vi nte är överens om exakt hur det gestaltar sig. Iblan ligger konsensus blott i retoriken men lika ofta gäller det omvända förhållandet att skillnaderna endast upprätthålls retoriskt. Helt klart ett uppslag för kommande reflektioner.
Vänligen,
joakim Hörsing